Jag blev gravid helt oplanerat, milt uttryckt. Trots preventivmedel och alla möjliga säkerhetsåtgärder alltså. Hur hanterar man det? Det är inte så lätt kan jag ju säga, snarare var det fruktansvärt svårt. Jag har gjort två aborter. Den första när jag var väldigt ung, och som jag helst inte vill prata om, den andra när Magnus och jag just hade träffats och det inte direkt var läge att bilda familj. Det är drygt fyra år sedan nu och jag mår fortfarande dåligt över det ibland och funderar på om det var rätt beslut. Den här gången borde det alltså varit lätt. Klart vi skulle bilda familj. Eller? Problemet är att det finns så väldigt mycket i vår situation som talade mot ett barn just nu. Framför allt har ingen av oss jobb, vilket inte är så lyckat ekonomiskt sett. Sedan bor vi i en pytteliten etta på fjärde våningen utan hiss, även om vi snart flyttar till en helt underbar trea. Det låter kanske inte som världens starkaste skäl till att inte bilda familj, men det var starka skäl för oss, och det tog oss faktiskt enda fram till vecka 15 att bestämma oss för att Åke skulle få stanna hos oss. Det kan på fullaste allvar vara de jobbigaste 15 veckorna i mitt liv. Jag har nog aldrig gråtit så många tårar och tvivlat så mycket på mig själv som under den tiden.

Det ska tilläggas att vi är enormt lyckliga att vi fattade beslutet att bli Åkes föräldrar nu och inte skulle kunna tänka oss något annat, men det tog tid att ta oss dit. Saker och ting är inte alltid så självklara, det är nog det jag vill säga. Eller något, jag behövde kanske bara skriva av mig lite. För övrigt ligger det en liten krabat i min mage som för tillfället jobbar hårt på att sparka sönder sin mammas revben. Det är inte helt skönt, fast lite mysigt i alla fall på något sätt. 

   Jag bjuder på en bild från när Åke var nästan 20 veckor och ligger och spanar rätt in i kameran. Han ser lite ut som utomjordingen i Independence Day, till sin pappas stora glädje ;)

Kram på er, vi hörs senare!

Jösses, nu dog jag nästan lite av chock här hemma i soffan. Två av mina absoluta favoritbloggare, Enligt O och Spiderchick har varit här och kommenterat. Det är stort. Jättestort till och med. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, jag blev hemskt överraskad och glad i alla fall, det är ett som är säkert!

Härom dagen började jag på en ny bok, Sista natten i Twisted River av John Irving.

  Bild lånad från Wahlström och Widstrand förlag

Jag älskar verkligen Irving i vanliga fall, Garp och hand värld är helt fantastisk, och Ciderhusreglerna är bland det bästa jag någonsin läst. Men den här alltså... den är inte dålig, inte alls, men det är något med den som jag inte riktigt gillar. Den är lite bökig att komma in i, det är nog det som är problemet. Jag tror att den skulle tjäna på att läsas i längre svep, men jag har inte riktigt tålamod för det längre, kroppen protesterar högljutt och bestämt om jag sitter stilla för långa stunder i taget. Det är synd, för jag tror faktiskt att boken är bra, egentligen. Jag ska ge den ett litet tag till, annars får jag bita i det sura äpplet och ge upp trots att det bryter mot mina principer. Jag HATAR att inte läsa ut böcker, det stör mig något grymt. Det känns på något vis som att jag sviker både boken och författaren om jag inte läser från pärm till pärm. Hemskt dumt, jag vet.

Imorse satt jag och läste lite om förlossningar i min gravidbok. Alltså, jag VET att bebisen på ett eller annat sätt måste komma ut, men hittills har jag försökt undvika att tänka särskilt mycket på det. Läskigt ju. Och det här med sugklocka, är inte det ungefär det läskigaste i hela universum? Hela min kropp drar ihop sig av fasa bara vid tanken på det. Hualigen. Jag hoppas verkligen att jag slipper sådant. En bekants förlossning tog sextio(60!) timmar, med avstannande värkar, sugklocka och hela baletten. Tanken på att det ska bli så skrämmer ta mig sjutton livet ur mig, men tanken på kejsarsnitt är ännu värre. Det är verkligen absolut sista utvägen, så länge det är fysiskt möjligt vill jag föda vaginalt, och helst med så lite smärtstillande som möjligt. Fast det är klart, behöver jag knark för att ta mig igenom det hela så tänker jag inte tacka nej av något dumt principskäl. 

Det går snabbt nu. Jag kan inte fatta att det bara är 11(!) veckor kvar tills bebis kommer. Vi är väldigt oense om namnet här hemma. Blir det en pojke var det så självklart att vi inte ens behövde diskutera saken, men flicknamn är ta mig sjutton hopplöst. Nu har vi ett på gång, men ingen av oss är riktigt övertygad om det ännu. Vi hade tänkt ha det som mellannamn först nämligen, men eftersom vi inte kan enas om något annat kanske det får bli tilltalsnamn i alla fall. Magnus och jag har väldigt olika uppfattningar om lämpliga namn skulle man ju kunna säga. Han propagerar stenhårt för Felicia, som jag avskyr, medan jag allra helst vill ha ett klassiskt gammalt namn. Helst Agnes, Elsa, Alice eller LiIlly. Det är inte helt förenligt om vi säger så. I själva verket är det riktigt jäkla svårt, fast förr eller senare lär vi ju lyckas enas om något. 

   Det här är Åke, som sambon av någon anledning döpt magen till, i vecka 15.

Nu ska jag äta frukost och ta en dusch, sedan måste jag fixa massa tråksaker som att gå till banken och sådant. Min internetbank fungerar inte av någon anledning. Vi hörs senare!