Igår kväll läste jag (äntligen) ut Sista natten i Twisted River, skriven av John Irving. Äntligen säger jag eftersom den tog sådan enorm tid att läsa, trots att boken i sig var helt fantastisk. Den bestod av så otroligt många ord, jag tror att den hade mått bra av lite mera redigering. Historien i sig var dock fängslande, för att inte tala om alla de härliga karaktärer som boken var full av. Jag kan nog inte bestämma mig för vem av alla jag tyckte bäst om, men Ketchum och Rödskinns-Jane ligger nära till hands, men Benny Byling är inte så dum han heller.

Att berätta vad boken handlar om i detalj skulle orsaka världens längsta inlägg, så i korta drag kan den sägas handla om kocken Dominic som bor tillsammans med sin son Daniel i ett flottarläger på 1950-talet. Av vissa anledningar tvingas de fly därifrån och i resten av boken får vi följa deras liv i olika delar av USA, där Dominic fortsätter arbeta som kock och Daniel så småningom blir författare. Slutet av boken, där Daniel skriver sista bok, som handlar om hans egen historia är helt underbar, och trots att det hela var lite tungläst kändes det tomt när den sista sidan var utläst.

Jag tänker inte sätta något betyg, för det avskyr jag att göra. Jag vet aldrig vilka kriterier jag ska grunda det på, så jag nöjer mig med att säga att jag älskade den här boken, och att jag rekommenderar den till alla som läst och gillat John Irving tidigare, och till alla er som vill ha en rik och mustig historia med ett myllrande persongalleri och ett underbart berättarspråk.

Jag SKA skärpa mig med bloggandet, jag lovar. Det är svårt när livet kommer emellan bara. Gårdagen spenderades mestadels i soffan, där jag ägnade mig åt att kolla på Harry Potter-film och kramas med sambon. Mycket trevligt visserligen, men inte så mycket att blogga om direkt.

I morse var jag hos barnmorskan och gjorde en så kallad sockerbelastning eftersom mitt BMI tydligen är för högt, och då löper man risk att drabbas av graviditetsdiabetes. Inget sådant hos mig dock, proverna var precis lika bra som vanligt. Det är lika skönt varje gång jag får det bekräftat att allt är så bra som det känns, för jag mår så bra att jag nästan börjar oroa mig för att det är något jag missar, något jätteallvarligt som bara väntar på att få sätta klorna i mig. Är inte det larvigt? Med tanke på alla skräckhistorier om spyor dygnet runt i nio månader och liknande som folk envisas med att berätta för mig så borde jag ju vara oändligt tacksam att jag mår så bra som jag gör.

Nu har jag inget mer att skriva för tillfället, jag återkommer senare med en recension av Sista natten i Twisted River som jag läste ut igår.