Idag läste jag ut Blodläge av Johan Theorin. Om man ser den som en bok, vilken som helst, så var den helt ok, men jämfört med hans tidigare höjdare Skumtimmen och Nattfåk så var den ärligt talat sådär. Fast det är väl inte riktigt rättvist? En bok borde väl recenseras på sina egna meriter och utan att färgas av vad författaren skrivit tidigare?

   Bildkälla

Så, om jag bara ser till boken i sig då? Helt ok, men ingen höjdare som sagt. Det finns vissa element som jag inte får grepp om. Vendela och älvorna till exempel. Den biten kändes bara onödig och hade i mina ögon lika gärna kunnat hoppats över. Istället hade jag gärna sett att det varit mera fokus på Vendelas barndom och relationen med Max. Per Mörners historia hade jag också uppskattat en större inblick i. Problemet är, tror jag, att det hela inte kändes trovärdigt. Jag har inga som helst problem med övernaturliga inslag i böcker, snarare tvärtom. Jag läser både ofta och gärna fantasy exempelvis, och jag älskar Isabel Allende. Men, och det här är ett stort men, för att övernaturligheter ska fungera i en i övrigt realistisk bok måste det kännas trovärdigt, vilket det tyvärr inte gör här. Det gör mig ledsen, för Theorin är en bra författare, det är han verkligen. Jag vill läsa en renodlad relationsroman skriven av honom. Det skulle nog kunna bli strålande tror jag.

Nu har jag varit dålig på att skriva igen. Det blir lätt så på helgerna. Gårdagen spenderades i soffan tillsammans med sambon. Där kollade vi igenom nästan en hel säsong av Hell's kitchen (jag har för övrigt en liten crush på Gordon Ramsay) och bara myste. För övrigt kom en ny liten Andersson till världen i lördags kväll. Magnus storasyster fick sitt andra barn, en stor kille på 57 cm och 4,5 kg som inte har fått något namn ännu. Ljuvlig ser han ut i vilket fall som helst, och i morgon ska vi hälsa på familjen och gosa med bebis. Det längtar vi efter!