Jag SKA skärpa mig med bloggandet, jag lovar. Det är svårt när livet kommer emellan bara. Gårdagen spenderades mestadels i soffan, där jag ägnade mig åt att kolla på Harry Potter-film och kramas med sambon. Mycket trevligt visserligen, men inte så mycket att blogga om direkt.

I morse var jag hos barnmorskan och gjorde en så kallad sockerbelastning eftersom mitt BMI tydligen är för högt, och då löper man risk att drabbas av graviditetsdiabetes. Inget sådant hos mig dock, proverna var precis lika bra som vanligt. Det är lika skönt varje gång jag får det bekräftat att allt är så bra som det känns, för jag mår så bra att jag nästan börjar oroa mig för att det är något jag missar, något jätteallvarligt som bara väntar på att få sätta klorna i mig. Är inte det larvigt? Med tanke på alla skräckhistorier om spyor dygnet runt i nio månader och liknande som folk envisas med att berätta för mig så borde jag ju vara oändligt tacksam att jag mår så bra som jag gör.

Nu har jag inget mer att skriva för tillfället, jag återkommer senare med en recension av Sista natten i Twisted River som jag läste ut igår.

Jag är urdålig på att blogga på helgerna, jag vet. Det ber jag om ursäkt för. Förlåt förlåt. Grejen är bara att jag alltid har så väldigt mycket för mig på helgerna att bloggen liksom kommer i andra hand. Jag ska skärpa mig på den fronten, det lovar jag. 

I kväll säger vi för övrigt stort grattis till IFK Norrköping, som till sambons stora glädje (och min mentala hälsas skull) återigen spelar i Allsvenskan. Så jäkla skönt! Visste jag hur man lägger in klipp från youtube här så skulle jag göra det, men istället får jag nöja mig med att säga att stort, stort grattis. Herregud så skönt!

Hej på er!

Idag är en bra dag. Migränen är borta och jag vaknade till en strålande vacker, men riktigt kall morgon. Nu ska jag äta frukost, sedan blir det en långpromenad i höstsolen. Vi hörs senare, ha det så bra!

Det är världens vackraste höstdag ute, och här ligger jag och har sådan huvudvärk och mår så illa att jag knappt kan ha ögonen öppna utan att vilja dö. Det var bara det jag ville säga. Jag återkommer när jag är människa igen.

Idag ska vi ut och resa tillsammans med EnligtO. Den här veckan reser vi till Spanien, och här kommer mina svar.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Spanien eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Carlos Ruiz Zafón har skrivit både Vindens skugga och Ängelns lek, som båda två utspelar sig i Barcelona och som älskas av många. Jag är inte helt imponerad dock, de är lite för styltigt skrivna och uppenbara för min smak.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Spanien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Nej men hjälp vad det här var svårt. Jag har skrämmande dålig koll på spanska författare märker jag. Jag skriver Isabel Allende i vilket fall som helst, och hennes anknytning till Spanien är då att hennes modersmål är spanska.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Spanien, som du inte läst, men är nyfiken på. 

Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón, född i Malaga, är en bok som jag bara hört gott om från alla håll, och som jag av någon anledning ännu inte har läst. Jag är hemskt sugen på den dock och den ligger högt på min läs-lista.

De här utmaningarna är svårare än vad man kan tro, men det är hemskt kul att få fundera lite såhär på morgonkvisten.

Om en dryg timme är det dags för första träffen med föräldragruppen. Mycket spännande ska det bli. Jag hoppas jag lyckas hålla mig vaken bara, för jösses vad jag är trött! Det har varit en intensiv dag hittills och energinivåerna är inte direkt på topp om vi säger så. Jag skriver mer senare, ha det så bra tills dess!

En av de stora nackdelarna med att vara gravid som jag upptäckt än så länge är att jag inte kan dricka kaffe längre. Det är verkligen ingen höjdare, för jag är ta mig sjutton kaffesugen jämt. Borde inte det suget gått över vid det här laget? Och nog för att jag älskar te och dricker minst två koppar om dagen så går det liksom inte att jämföra. Alls. Nu ska jag äta frukost, sedan är det dags att börja samla ihop tvätten och släpa den nerför alla trappor till tvättstugan. Att inte ha någon hiss kommer snart ta kål på mig tror jag.

Läste ett helt fantastiskt inlägg hos UnderbaraClara alldeles nyss, som handlar om hur annorlunda det ses på mäns och kvinnors rätt att vara utomhus utan rädsla på kvällarna. Kvinnor i Örebro varnas efter den senaste tidens våldtäkter för att röra sig ute kvällstid och om de ändå gör det ser folk snett på dem och tycker att det får skylla sig själva om något händer dem. Hur kan det ha blivit så här? Jag själv går aldrig ensam någonstans efter att det blivit mörkt. Vet jag med mig att jag inte har råd med taxi undviker jag krogen och har jag inte sällskap efter exempelvis en filmkväll hos en kompis sover jag helst kvar där. Och detta trots att jag blir lika förbannad på mig själv varje gång. Jag HATAR att känna mig begränsad, jag HATAR att jag på grund av mitt kön inte ska kunna vistas vart jag vill, när jag vill, jag HATAR att känna mig rädd och orolig så snart solen försvinner och gatlyktorna tänds.

Clara skriver så klokt om det här att jag egentligen inte har något att tillägga. Jag blir bara arg och irriterad. Det ska inte vara så här, det ska verkligen inte det.