Det är spännande att ge sig ut på resa tillsammans med Enligt O. Jag har nämligen aldrig någon aning om var i världen jag ska hamna. Den här veckan tar hon oss med till Finland, och här kommer mina svar.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Finland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Emma och Uno, skriven av den helt underbara Märta Tikkanen är både skriven av en författare med anknytning till Finland och utspelar sig till stora delar där. Har ni inte läst den så gör det för guds skull. En av årets böcker för min del.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Finland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

En av mina absoluta favoritförfattare heter Arto Paasilinna och har bland annat skrivit den hysteriskt roliga Världens bästa by och Prosten Huuskonens bestialiska betjänt (vilken underbar titel förresten). Gillar ni en ganska absurd typ av humor är Paasilinna mannen för er.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Finland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har inte läst något alls av Kjell Westö, men är hemskt nyfiken på honom efter att ha läst mycket om Gå inte ensam ut i natten. Den ligger högt upp på listan, så den dyker nog upp här i bloggen så småningom.

Bokgeografin brukar vara besvärlig eftersom jag så ofta har svårt att hitta tre gemensamma nämnare från samma land, men Finland ställde till besvär åt andra hållet. Jag visste helt enkelt inte vilka tre jag skulle välja ut bland allt bra som finns att välja på.

Idag har vi packat massa flyttkartonger. Det är nog ungefär det tråkigaste jag vet, men om man ska kunna flytta så är det ju bra att ha sakerna i lådor och inte utspridda överallt. Nu är jag helt slut dock och har kapsejsat under en filt i soffan. Hade tänkt skriva en recension av boken jag läste ut på förmiddagen, men det får vänta tills imorgon, för hjärnan är för mosig just nu. Det skulle bara bli pannkaka och dravel av alltihop. 

För övrigt så gav ju vår spis upp igår, och i eftermiddags kom en kille från Hyresbostäder för att titta på den. Ibland blir jag så trött på människor. Vi sa klart och tydligt när vi felanmälde den att vi provat att byta säkring och att det ändå inte fungerade, men det första han gjorde när han kom hit var att sätta i en ny igen, vilket enbart resulterade i ett konstigt pang och gnistor som flög från någonstans bakom spisen. Det känns ju tryggt och bra. Har vi riktig tur kommer det en elektriker imorgon, annars får vi klara oss med en kokplatta som hyresvärden vänligt nog lånat ut till oss. Har jag sagt att jag längtar rejält efter att flytta nu?

Nu är jag less! Vår ugn har slutat fungera och eftersom vår hyresvärd är ungefär sämst i universum går det inte att felanmäla förrän imorgon. Pizza var liksom inte vad jag hade tänkt mig till middag idag, men ibland har man liksom inget val. Hemskt irriterande är det i vilket fall som helst. Tur att jag i alla fall har fått umgås med fröken J idag, annars hade jag nog fått ett litet nervsammanbrott tror jag. 

Ännu mera tur är att jag har en fantastisk bok att krypa ihop med sedan. Allt känns bättre om jag har en bok som håller mig sällskap. 

Idag läste jag ut Blodläge av Johan Theorin. Om man ser den som en bok, vilken som helst, så var den helt ok, men jämfört med hans tidigare höjdare Skumtimmen och Nattfåk så var den ärligt talat sådär. Fast det är väl inte riktigt rättvist? En bok borde väl recenseras på sina egna meriter och utan att färgas av vad författaren skrivit tidigare?

   Bildkälla

Så, om jag bara ser till boken i sig då? Helt ok, men ingen höjdare som sagt. Det finns vissa element som jag inte får grepp om. Vendela och älvorna till exempel. Den biten kändes bara onödig och hade i mina ögon lika gärna kunnat hoppats över. Istället hade jag gärna sett att det varit mera fokus på Vendelas barndom och relationen med Max. Per Mörners historia hade jag också uppskattat en större inblick i. Problemet är, tror jag, att det hela inte kändes trovärdigt. Jag har inga som helst problem med övernaturliga inslag i böcker, snarare tvärtom. Jag läser både ofta och gärna fantasy exempelvis, och jag älskar Isabel Allende. Men, och det här är ett stort men, för att övernaturligheter ska fungera i en i övrigt realistisk bok måste det kännas trovärdigt, vilket det tyvärr inte gör här. Det gör mig ledsen, för Theorin är en bra författare, det är han verkligen. Jag vill läsa en renodlad relationsroman skriven av honom. Det skulle nog kunna bli strålande tror jag.

Nu har jag varit dålig på att skriva igen. Det blir lätt så på helgerna. Gårdagen spenderades i soffan tillsammans med sambon. Där kollade vi igenom nästan en hel säsong av Hell's kitchen (jag har för övrigt en liten crush på Gordon Ramsay) och bara myste. För övrigt kom en ny liten Andersson till världen i lördags kväll. Magnus storasyster fick sitt andra barn, en stor kille på 57 cm och 4,5 kg som inte har fått något namn ännu. Ljuvlig ser han ut i vilket fall som helst, och i morgon ska vi hälsa på familjen och gosa med bebis. Det längtar vi efter!

Jag har egentligen inget alls att säga, ville bara höra av mig. Sambon är på fotboll i regnvädret och jag ska strax sätta igång med köttbullarna som vi ska ha till middag idag. Ikväll blir det bara hemmamys så vitt jag vet. En kompis har fest, men jag orkar nog inte gå dit. Jag stannar i soffan under min filt och börjar läsa nya boken istället. Johan Theorins Blodläge ska jag börja på nu. Jag hoppas verkligen att den är bra, för jag har haft lite oflyt med mina bokval den senaste tiden.

Det är tungt att se gamla favoriter falla, det säger jag bara. Jag hade visserligen läst recensioner av den, och jag var helt inställd på att den inte skulle nå upp till samma höjder som den rent ut sagt geniala High Fidelity, men jag var inte alls förberedd på att den rent ut sagt skulle vara dålig. Det enda positiva jag har att säga om den just nu var att den i alla fall gick snabbt att läsa ut, så jag slösade inte bort allt för mycket tid åtminstone.

   Bildkälla

Jag kan köpa att jag inte gillar själva berättelsen, men då måste karaktärerna vara något i särsklass, och de var de tyvärr inte här. Jag kände inte det minsta lilla sympati för en endaste en av dem. Annie exempelvis, jag antar att det är meningen att man ska gilla henne, men nej. Det är inte ett dugg synd om henne som slösat bort femton år av sitt liv på en förlorare. I mina ögon får hon skylla sig själv. Och Duncan sedan, förloraren, som är en sådan karaktär som jag vanligtvis gillar, är bara irriterande och menlös. Jag får liksom ingen känsla alls för honom. Vart kommer besattheten av Tucker Crowe från exempelvis? Jag vill ha mer bakgrundshistoria!

Och så kommer vi då till Tucker Crowe, musikern som helt plötsligt drar sig tillbaka från offentligheten och som dyrkas av en liten skala fanatiker, däribland Duncan, via en hemsida på nätet. Är det meningen att jag ska tycka om honom? Är det så har författaren misslyckats kapitalt, för i mina ögon är han rätt så avskyvärd och har inte ett enda försonande drag.

På det stora hela en rätt misslyckad bok alltså. Hornby kan så mycket bättre än så här, och jag hoppas verkligen att det här bara är en tillfällig svacka, annars blir jag riktigt ledsen.

Jag fick nyss veta att en av mina äldsta vänner, som jag tyvärr tappat kontakten med på senare år, blev mamma till en liten pojke för ett tag sedan. Det i sig är fantastisk. Det som inte är så fantastiskt, utan fruktansvärt och så tragiskt att jag inte finner ord är att lille Xavi föddes med ett hjärtfel och inte gick att rädda. Till hans minne finns det numera en fond, och jag ber alla att skänka en slant så att andra ska slippa drabbas av samma öde som Elinor, Arjun och lille Xavi. Insamlingen hittar du HÄR.