Jag fick nyss veta att en av mina äldsta vänner, som jag tyvärr tappat kontakten med på senare år, blev mamma till en liten pojke för ett tag sedan. Det i sig är fantastisk. Det som inte är så fantastiskt, utan fruktansvärt och så tragiskt att jag inte finner ord är att lille Xavi föddes med ett hjärtfel och inte gick att rädda. Till hans minne finns det numera en fond, och jag ber alla att skänka en slant så att andra ska slippa drabbas av samma öde som Elinor, Arjun och lille Xavi. Insamlingen hittar du HÄR.

Nu ska jag försöka mig på något nytt, nämligen att delta i Annikas bokbloggsjerka som jag hittade via EnligtO, som på kort tid har seglat upp som en av mina favoritbokbloggare.

Frågan som ställs denna vecka lyder:

DÖMER DU UT EN BOK ENBART PÅ GRUND AV OMSLAGET OCH/ELLER ANDRA YTTRE OMSTÄNDIGHETER? MOTIVERA DITT SVAR!

Och svaret är ja, åtminstone när det kommer till inbundna böcker. Böcker med snygga omslag är roligare att ha i hyllan och roligare att köpa, så tyvärr kan det hända att en bok med fult omslag faller bort när jag är i bokhandeln. Bodil Malmstens inbundna loggböcker exempelvis är fantastiskt snygga.

När det kommer till pocketböcker är jag däremot inte på långa vägar lika kinkig, och om en inbunden bok har ett fult omslag väntar jag gärna tills den kommit i pocket och köper den då istället.

Det är lite ytligt kanske, men det står jag för. Böcker som är snygga är helt enkelt roligare att äga. Baksidetexterna däremot, de ägnar jag sällan ens så mycket som en blick eftersom jag för det allra mesta köper böcker efter att ha blivit tipsad om dem/läst och gillat författaren tidigare.

I förmiddags läste jag ut Carole Martinez Det broderade hjärtat, och jag vet helt ärligt inte vad jag ska tycka. Språkmässigt är det en helt strålande bok, men för mig håller inte historien riktigt. Den blir för vindlande, för mycket av allt helt enkelt. Magisk realism skulle man kunna kalla det, men med för mycket magi för att det ska fungera hela vägen ut. Jag får inget grepp om den. Karaktärerna blir för skissartade, händelserna för många för att de ska kunna beskrivas ordentligt. Det är synd, för jag tror att det här hade kunnat vara en helt fantastisk bok om bara inte Martinez hade velat skriva alla historier på en gång. En del redigering hade helt klart varit på sin plats.

Eller är det så att det finns någon underliggande symbolik eller liknande i hela boken som jag missar? I så fall är jag skyldig Martinez en ursäkt.

   Bilden lånad härifrån